Sandra Edlund

Det är skönt att veta att man har en vän som finns där i vått o torrt! Alla behöver vi sånna vänner!

Idag åkte jag hem till Åsa och tog en kaffe. Känns som det var evigheter sen vi träffades och jag tänker mkt på hur hon mår då hennes pappa är dålig i lungcancer.
Eftersom jag nyligen gick igenom detta med Magnus, då han gick bort pga sin lungcancer så lider jag med Åsa. Att hennes far ska behöva gå igenom detta känns hemskt! Cancer är hemskt!! Denna osynliga sjukdom som äter upp människan innifrån...

Jag har sprungit på Magnus bror flera gånger den senaste tiden i mataffären, vilket aldrig hände tidigare och det är lite läskigt att se likheterna mellan de. Att bli påmind om Magnus genom honom. Det gör att jobbiga känslor dras upp som man helst inte vill visa.

Efter att jag gick igenom detta med Magnus död så ville jag hjälpa till att skänka en slant till cancerfonden under oktober månad och hade planer på hur jag skulle göra det med hjälp av diverse medel men sen så dog mitt engagemang. Allt var så gott som klart men så tappade jag bara lusten.
Vet inte varför men mitt engagemant överlag är liksom bortblåst! I allt jag gör! En jättejobbig känsla. Hatar allt jag tar mig till och tar mig därför inte för något längre och så mår jag dåligt över det... och så går det runt runt runt...

Vet inte om jag får ett bakslag på allt som varit den sista tiden. Jag har kämpat för att hålla mitt huvud högt efter den jobbigaste perioden i mitt liv och nu så påminns man om cancer överallt och ens egna väns pappa blir även drabbad.

Det är många faktorer som känns jobbiga nu som inte behöver kännas jobbiga men jag ska iaf skänka en slant till bröstcancerfonden denna månad och finnas som vän till Åsa om hon behöver stöd!



Livet känns verkligen som en bergodalbana!