Jag fick låna en ängel...
Orolig och sömnlös låg jag under natten och hjärtat klappade hårdare och hårdare ju närmare begravningen kom. Det kändes som min kropp skulle ge vika och inte klara av detta. Det kändes som jag skulle brista i tusen bitar... Hur skulle jag klara att ta farväl från en sån underbar människa?
Min käraste vän Malin ringde mig för att se att jag inte försovit mig...
"Försovit...? Om jag ändå kunde sova något"
Det gick knappt att sminka sig, för varje gång jag ansett mig klar kom tårar som förstörde sminket. Vet inte hur många gånger jag försökte rätta till men tårarna ville bara inte stanna kvar...
Tillslut tog jag mig till bilen för att åka och hämta Malin. Malin skulle finnas vid min sida under denna jobbiga begravning. Hon har inte varit någon annanstans under denna fruktansvärda tid. Hon har funnits vid min sida hela tiden. Hon är minst lika ledsen som jag men ändå förstår hon att jag behöver tröst...
Hon hann inte mer än fråga hur jag mådde och tårarna kom. Snabbt var hon där med en näsduk och torkade mina tårar. Där förstod jag hur jobbigt detta skulle bli. Att träffa våra gemensamma vänner igen och inte minst hans familj.
Utanför när klockorna ringde och vi gick in mot ljusets kapell kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Att krama alla gamla vänner för att ta farväl av vår allas Magnus kändes inte rätt. Varför skulle vi bli tvungna att träffas under dessa jobbiga omständigheter. VARFÖR tog cancern dig ifrån oss..!?
Det var så mkt folk där för att ta sitt farväl av vår allas älskade Magnus och så mkt fina blommor som skickats till honom.
Denna låt sjöngs i ljusets kapell och då brast det rejält...
Samtidigt som jag bara ville springa ut därifrån så kunde jag inte röra mig. Det enda som fanns att göra var att torka tårar... Om JAG känner smärta... vad gör då hans familj...? Jag tittar på de och gråter ännu mer. De förtjänade inte att se honom ätas upp av denna hemska sjukdom. Att se sitt barn lida till döds...
Kistan bärs ut av 6 äldre mörkklädda män och vi följer efter i ett tåg. En efter en tar sitt farväl och kastar sin blomma på graven.
"Tack Magnus för den tid vi fick! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta" Var mina tysta ord...
Kommer jag någonsin bli människa igen...?
Jag hade en riktigt tung förlust för lite över ett år sedan. Många tårar, många sömnlösa nätter... Men man blir människa. På något sätt. Jag är fortfarande ledsen ibland, men samtidigt är jag så oerhört tacksam för den tiden jag fick tillsammans med personen och i slutändan minns man allt det underbara. Men tillåt dig att vara ledsen, ta all tid i världen!
Stor kram
Det kommer att göra ont länge.
Men jag vet att han finns där. I varje steg vi tar och vid varje tuff stund du möter.
Han kommer alltid att vara stolt över dig och pusha dig framåt. Se tecknen runtomkring och känn i hjärtat så vet du att det är sant.
Kram!
Det är så hemskt att mista någon, jag har också gjort det.... och jag trodde aldrig att jag skulle klara av det... men man gör det, man klarar mer än man tror! Saknaden går aldrig över men den blir lättare att hantera med tiden. Den man mist försvinner aldrig, varje gång man tänker på personen så finns den vid ens sida. För mig har det inte känts som att jag besöker personen när jag går till graven, där är han inte, han är med mig överallt... Kämpa på Sandra och tänk på att han inte lider längre...