Hans farväl...
Han var den person som såg mig växa upp i tonåren och in i vuxenvärlden. Han lärde mig allt han kunde och jag hade alltid en stor trygghet i honom. Samtidigt som han skämde bort mig fick jag alltid veta vad som var rätt och fel. Finns så många minnen med honom inblandade, hur ska jag någonsin förstå att han är borta..?
Han ursäktade sig när han ringde för att berätta att han blivit erbjuden VD tjänsten för pagoden "Det känns som jag vill bevisa för dig att jag lyckats" sa han och jag gratulerade honom! Fanns ingen lämpligare person för denna tjänst. Han förtjänade den! Jag glädjes med honom. I samma samtal pratade vi om himmel och jord och berättade vad som hänt sen sist, vi pratade inte så ofta på senare tid men varje gång vi pratade så ville han höra vad som hänt i mitt liv.
När jag sen fick problem med bilen ringde jag honom för rådhjälp, som jag alltid gjort. Minns när jag fastnat i Sthlm trafik och trodde jag hade fel på bilen, han hjälpte mig att såg till så någon kom och hjälpte mig. Trots att vi avslutat vår relation flera månader innan....
Denna gång jag behövde råd hostade han mellan varje mening... "jag tror jag har fått lunginflammation" sa han. "Men du vet hur jag är, superman klarar sig utan hjälp"
De var hans ord innan han fick beskedet att hans "lunginflammation" var lungcancer....
På omvägar fick jag höra hans besked och tog kontakt direkt utan svar.... Efter ett tag kom svaret och vi hördes av till och från och när han kände sig starkare ringde han för att berätta om allt. "En sak är säker, du ska inte behöva gå på min begravning iaf"
Jag tog honom på orden men fick sen höra att cancern spridit sig och han hade 5 % chans att överleva.... Jag visste inte vad jag skulle göra... Hur skulle jag visa att jag tänker på honom och att jag finns där för honom.
Jag målade en tavla med en skyddsängel och lämnade den på hans trapp med en text "tänker på dig"
Detta var hans svar tillbaka och även hans farväl:
"Hej gumman!
Tack så hemskt mycket för tavlan, tror inte du förstår hur mycket den betyder för mig. Den är väldigt fin. Trist bara att jag inte fick träffa dig, sen vill jag att du ska veta vilken fantastiskt person du är. Du ger inspiration och glädje i allt du gör. Saknar att ha dig i mitt liv och vad som än händer med mig nu så vill jag att du ska vet att jag alltid kommer att ha dig i mitt hjärta!
Kramar Magnus"
Och nu är han borta......
Gumman tänker på dig massor och lider med dig något fruktansvärt!
Någon gång i framtiden kommer du med glädje kunna se tillbaka på all den tid du fick med honom och tårarna kommer att torka.
Finns för dig vilken tid som helst på dygnet!
När jag läser vad du skrivit om din vän. Kan jag inte hjälpa att det faller en eller flera tårar! Jag tycker det känns så fruktansvärt orättvist att en så ung person (som ej rökt) ska få denna fruktansvärda sjukdom, som äter upp en människa. Blir så lessen. Och ni alla som är runt omkring mig är ju alla i samma ålder. Vad är det för mening med livet om man inte får leva det. Många kramar till dig och hans familj.
Beklagar sorgen:( Tänker på dig! Finner inga ord för hur hemskt det måste vara... Kram
Livet är bra orättvist ibland.
Man lever på sina minnen, så målet borde vara att skaffa sig många fina upplevelser som sedan blir till dessa underbara minnen.
Skickar en kram
Helt ofattbart och så orättvist!
Inte rätt att det drabbade Magnus av alla människor.
Som du skriver har han gett oss många fina minnen, de man får minnas och glädjas åt!
En tröst är att han iaf inte behöver lida!
Ta hand om dig!
Tack alla för era ord!
Det har varit en väldigt jobbig tid i samband med detta men nu börjar jag känna mer och mer lycka över att han faktiskt inte behöver lida längre. Han måste haft en fruktansväd tid de senaste 5 månaderna. Efter han fått beskedet och han kommit hem från sjukhuset första gången och han ringde för att prata så var det smärtsamt att höra hans tunga andningar mellan meningarna. Ena lungan var helt kollapsad och det var tungt för honom att prata. Efter vårt samtal rasade han ner 30 kilo och tappade allt hår. Han var väldigt bekymrad över just hur han skulle se ut utan hår och han berättade att han planerat köpa en keps och ett par glasögon som skulle väga upp det med.
Jag hann aldrig träffa honom i det tillståndet och jag visste inte riktigt om jag vågade det heller, mitt minne av honom idag är ju så bra. Att se hur någon faller i bitar på så kort tid är kanske inte det bästa minnet.
Nu kan jag iaf glädjas till den tid vi fick ihop och hoppas att jag träffar honom i ett annat liv!
Magnus var en sån otroligt fin människa! Må han vila i frid!