Artikeln i Svensk Motorsport
Timmarna innan start övar Sandra Edlund, fröken Blå, in tajmingen tillsammans med de andra paraplyflickorna.
Paraplyflicka med skinn på näsan
2008-08-13 | Nyhet |
De struttar tio steg med vickande höfter, vänder sig om och snurrar med paraplyerna. Kameramannens lins fångar de trånande blickarna som retar gallfeber på rödstrumporna samtidigt som de får männen att le saligt. Här är den sanna historien om en paraplyflicka.
För att reda ut ett och annat kring myten om paraplyflickor har Svensk Motorsport gjort det enda raka. Vi följde med fröken Blå under ett helt dygn - från hemmet i Eskilstuna till långt fram på småtimmarna efter Grand Prix deltävlingen på Ullevi i Göteborg.
När jag anländer till Sandra Edlunds lägenhet i smedstan öppnar hon artigt ytterdörren och hälsar med ett varmt leende mig välkommen.
- Oj, kommer du ensam, jag hade väntat mig en fotograf också, säger hon som första fras innan jag förklarar att på Svensk Motorsports redaktion är vi alla multijournalister.
Hon erkänner utan omsvep att hon är lite spänd inför vårt möte.
- Det här är något nytt för mig. Antingen blir det modelljobb för exempelvis Moore eller så får man stå till svar för moraltanter. Att någon är intresserad av vad jag tycker och vad jag står för känns lite annorlunda, säger Sandra samtidigt som vi går husesyn i den läckert designade lägenheten.
Jag går rakt på sak och hon är lika ärlig i sina svar. "Nej, de är inte äkta", "Ja, jag är blond men inte ljusblond", "92-62-92", svarar hon kvickt innan vi går in på det huvudsakliga - hennes extraknäck som modell och i synnerhet paraplyflicka.
Hennes inhopp som fröken Blå hade till en början med en arbetskamrat att göra. Han var besiktningsman på Smedstadion och frågade om Sandra kunde tänka sig att vara paraplyflicka.
- Jag hade aldrig varit på speedway tidigare, men jag åkte dit och kikade först, liksom läste på lite. Nu är jag med för tredje året och jag kan säga att det handlar definitivt inte om pengarna. Första året var det till och med utan betalning, avslöjar Sandra.
Hur länge hon ska fortsätta att vara paraplyflicka eller modell överhuvudtaget har hon ingen aning om och det är inget hon vill sia om heller.
- Fast jag har själv undrat. Redan för två tre år sedan tänkte jag att man kanske skulle ta de där fina sommarbilderna för sista gången. Året efter stod jag där igen. Känslan att det här är sista gången jag står modell finns inte längre. När det gäller paraplyflicka har jag inget svar. Kanske är det inte så roligt längre om man är tio år äldre än de andra tjejerna, men jag har inget konkret svar, erkänner Sandra.
 |
| Sandra Edlund, mitten, i samspråk med Fredrik Lindgren. |
Redan i inledningen av intervjun fullkomligt krossar hon myten att en paraplyflicka är en urblåst blondin som inte kan så mycket annat än att vicka på baken och snurra med paraplyet. I hennes huvud finns det nämligen både kunskap, idéer, visioner och en inre drivkraft och det märks klart och tydligt att hon trivs med sig själv - att hon trivs med livet.
Vad som närmast står på agendan är uppbyggnaden av webbplatsen www.sandrae.com och den egna klädeskollektionen som hon har påbörjat bakom symaskinens blixtsnabba sicksacksömmar.
- Det ska bli lite rockigt, lite häftigt som ska sättas samman med en show framöver, säger Sandra och fortsätter.
- Jag är lyckligt lottad som får besöka många platser, träffa intressanta människor, vara med om mycket och ständigt bli rik på erfarenheter, säger Sandra som nyligen kom hem från en gigantisk pokertävling i Monaco. Det var en dröm att få vara med då jag spelar sedan tidigare. Det gör hela min familj förresten och min bror är pokerproffs.
Annars ser hon sig själv som en helt vanlig tjej. Hon erkänner att hon inte är någon "golddigger" som vältrar sig i champagne.
- Jag klarar mig på egen hand och jag har djurliknande vargtofflor som tittar fram under sängen precis som så många andra tjejer, erkänner hon och ler.
Självklart är hon fullt medveten om att många kanske inte anser det som speciellt vanligt att exponera sig för dreglande unga grabbar i så kallade lättklädda tidningar eller att agera paraplyflicka inför miljontals tv-tittare. Men hon anser sig själv inte vara någon exhibitionist.
- Nej, det är jag inte men jag har inga problem med att synas. Hade jag haft det hade jag aldrig hoppat på tåget eller så skulle jag ha slutat för länge sedan, säger hon och kommer sedan på en episod som hon gärna delar med sig av.
- Jag var gridgirl åt racerföraren Richard Göransson vid STCC i Falkenberg men jag tuppade av i värmen och det slutade med omvänd arbetsfördelning då han stod med paraplyet och skyddade mig vid ambulansbilen, säger Sandra som även minns ett och annat uppdrag av det mera oseriösa slaget.
- Det har hänt att exempelvis krögare har förväntat sig striptease när det står dansshow på kontraktet. Jag är ordentlig och självgående och jag har aldrig hoppat av ett uppdrag men jag drar mina egna gränser och kläderna skulle jag aldrig ta av mig, i stället har det blivit så att jag exempelvis har ställt mig baren, förklarar Sandra.
Hon är lite kluven när vi kommer in på hur publiken möjligtvis uppfattar hennes jobb som fröken Blå på bana två.
- Jag kan tänka mig att hälften av publiken tycker att det är kul - att det liksom hör till. Andra halvan kan jag tänka mig tvärtom. Att de bara ser oss som bimbon, vi framhävs nog gärna som korkade blondiner i Sverige, säger Sandra som tycker att det är synd samtidigt som hon inte lägger så stor vikt av andras resonemang då hon vet av egen kraft vad hon vill och vad hon kan.
När vi kommer in på själva speedwayförarna och deras reaktion gentemot paraplyflickor lägger hon ett veck i pannan och funderar en stund.
- Tony Rickardsson var alltid trevlig och Antonio Lindbäck var en skön kille. Motsatsen är nog Jason Crump. Jag skulle kunna tänka mig att han har fördomar mot oss paraplyflickor. Han säger ingenting och det känns som att han tycker att vi inte har någonting där att göra. Man får knappt en kram av honom om han vinner, avslöjar Sandra.
Uppdraget på Ullevi blev en kylig historia. Krascherna avlöste varandra. De fyra färggranna damerna fick under långa stunder sitta still och allt som oftast drabbades Sandra när vissa av förarna blev uteslutna. Det var då fröken Blå bara fick sitta och titta på.
- Jag blev kall i hela kroppen. Till en början retade jag de andra tjejerna lite när det bara var de som fick arbeta medan jag kunde ha en jacka på mig. Dessvärre slog det tillbaka och det var nog jag som frös allra mest, skrattar Sandra.
När kvällen var över kunde hon dock summera det hela och ge tävlingen ett godkänt betyg.
- Det rullade på bra även om det blev lite stressigt, så är det alltid. Men jag är nöjd med kvällen med tanke på att två av tjejerna gjorde det här för första gången.
Vid midnatt trippade kvartetten ut på gatorna i civil klädsel. De hungrande magarna gav sig an en timmeslång kö vid en korvkiosk och sedan var det dags att vinka farväl i ett - vi ses väl i Målilla - innan dejten med kudden på hotellrummet skulle till.
Av: Anders Wallsten